Bilaga 14, Förutbestämelse

Bilaga 14

Förutbestämelse

Vi är helt fria att tro eller tvivla på Gud. Det är Guds vilja att vi ska göra det (18:29, 25:57, 73:19, 74:37, 76:29, 78:39, 80:12).

Efter att vi begått vårt ursprungliga synd (Bilaga 7) gav Gud oss en chans att förkasta vårt brott och acceptera Hans absoluta auktoritet (33:72). Men vi beslutade att vi ville se en demonstration av Satans kompetens som en gud. Många människor protesterar mot det faktum att Gud har skapat dem, för att sätta dem igenom detta grymma test. Uppenbarligen är sådana människor inte medvetna om att [1] de har begått en fasansfullt brott (Introduktion & Bilaga 7), och [2] att de fick en chans att förkasta sitt brott och återlösa sig själva, men de valde att gå igenom testet.

Vi lär oss från 57:22 att våra liv, tillsammans med allt annat omkring oss, är förinspelade på något liknande en videobandspelare. Gud vet fullt ut vilka beslut var och en av oss är ödesbestämda att fatta; Han vet vilka av oss som kommer att hamna i himlen och vilka som kommer att hamna i helvetet. Även innan vi föddes in i denna värld visste Gud vilka själar som är goda och vilka som är onda. När det gäller Guds allvetande kan vi föreställa oss en stämpel på varje persons panna som säger "Himlen" eller "Helvetet". Ändå, när det gäller oss, är vi helt fria att välja att stå på Guds absoluta auktoritet eller Satans polyteistiska åsikter. Förutbestämelse är därför en realitet när det gäller Gud, inte när det gäller oss.

Denna förståelse förklarar de många verser som säger att "Gud vägleder den Han vill och vilseleder den Han vill." Baserat på Hans kunskap tilldelar Gud våra själar de omständigheter vi förtjänar. När Gud sa till änglarna, "Jag vet vad ni inte vet" (2:30), innebar detta att några av oss förtjänade en chans att försona oss. Ett exempel på Guds vägledning för dem som förtjänar vägledning finns i 21:51: "Vi gav Abraham hans vägledning, för vi kände honom väl." Med andra ord visste Gud att Abraham var en god själ som förtjänade att bli vägledd, och Gud gav honom sin vägledning och förståelse. Ett annat bra exempel finns i 12:24. Josef föll för den egyptiska adelskvinnans frestelse och höll på att begå äktenskapsbrott "om det inte vore för att han såg ett tecken från sin Herre." Gud lär oss i 12:24 att Han "avvärjde ondska och synd från Josef, för han var en av Mina hängivna tillbedjare." Var det Josef som kontrollerade sin lust? Eller var det Guds skydd från synd som gjorde honom kysk? Så är förutbestämmelse.